Nyhetsarkiv

2004-04-23   Inte alla sexbrottslingar själva offer

Är det så att de som blir sexualbrottslingar själva blivit utsatta för övergrepp i barndomen?  -Nej, det är långt ifrån så enkelt, svarar docent Niklas Långström på Centrum för Våldsprevention (CVP). Men detta är en mycket utbredd föreställning, som ofta förstärks av massmedia, litteratur, och film. Det verkar vara någon slags standardplot som författare och regissörer tar till när man vill få en till synes normal person att plötsligt bli helt galen eller begå oväntade övergrepp. Ett billigt knep, helt enkelt.

Forskning tyder dock mycket riktigt på att en betydligt större andel av sexualbrottsförövare blivit utsatta för sexuella kränkningar som barn jämfört med icke-förövare. Men även om egna traumatiska erfarenheter av sexuella övergrepp (eller fysiska övergrepp) ökar risken för att själv som vuxen utveckla ett övergreppsbeteende, så blir en absolut majoritet av alla som utsatts som barn trots allt själva inte själva förövare.

Det behövs också andra riskfaktorer. Exempelvis visar flera studier att det är barn med en variant av en gen som kodar för ett signalsubstansnedbrytande enzym som löpte störst risk att själva bli våldsamma efter att ha blivit utsatta för misshandel.

-Självklart betyder inte detta ganska svaga samband mellan övergrepp och förövarbeteende att övergrepp mot barn, kvinnor eller män på något sätt skulle vara något annat.

Jag tror att populariteten i denna uppfattning är ytterligare ett uttryck för attraktionskraften hos ”enfaktorteorier” för uppkomst av våldskriminalitet, säger Niklas Långström. Många har felaktigt för sig att merparten av våldsamt utagerande kan förklaras av någon enskild faktor som övergrepp, frånvarande pappor, medievåld, eller ADHD. Men det stämmer sällan. Kanske blir det också lättare för oss att stå ut med det hemska om vi åtminstone kan föreställa oss att förövare själva varit offer som barn.