| För de flesta människor är
det intuitivt uppenbart att en persons personlighet är viktig
för risken för att denne skall begå våldshandlingar.
Tyvärr hänvisar ofta personlighetsorienterade ”förklaringsmodeller”
för våld till olika obskyra begrepp och slutar lätt
i förföriska cirkelresonemang. Man förklarar en persons
våldsbeteende med att han är ”impulsiv” eller
han ”har en personlighetsstörning”, utan att problematisera
det faktum att impulsiviteten eller personlighetsstörningen
ofta i sig har definierats av det våldsbeteende som skulle
förklaras från början.
Det ansågs under den mer sociologiskt inriktade kriminalvetenskapens
tidsepok, parallellt med den sk ”anti-psykiatrin” inom hälso-
och sjukvården, inte möjligt att förklara våld
med personlighetspatologi. Det var samhället som var sjukt,
inte individen. Arvet efter den italienska forskaren Lombroso spökar alltjämt i
den svenska debatten om olika personlighetsfaktorer – såsom
t.ex. empatibrist, patologisk narcissism, låg intelligenskvot - och dess
eventuella relevans i sammanhanget.
Flera studier under 1990-talet har emellertid visat på en
liten men distinkt undergrupp av svårt kriminellt belastade
individer som löper påtagligt förhöjd risk
för kriminalitet och särskilt våldskriminalitet.
De uppvisar personlighetsmässiga avvikelser som man med hjälp av den så kallade Psychopathy Checklist diagnosticerar
som
psykopatisk personlighetsstörning, och psykopati som riskfaktor
har ett förklaringsvärde för framtida våldsbeteende
även om man konstanthåller sociala faktorer såsom
socioekonomisk status och segregation eller andra etablerade riskfaktorer
såsom missbruk, uppförandestörning under uppväxten,
tidigare våldshandlingar osv. Även om ordet ’psykopati’
ligger obekvämt i munnen och begreppet är politiskt utmanande
tycks det som att strategin att förneka att dessa
individer alls existerar inte är fruktbar (läs vidare
debattinlägg).
Det finns från longitudinella födelsekohortstudier stöd
för att vissa av denna personlighetsstörnings kärnegenskaper,
till exempel så kallade "callous-unemotional traits"
(CU-drag), manifesteras tidigt i livet och inte enkelt kan förklaras
med sociala belastningsfaktorer eller med neuropsykiatriska störningar
av typen ADHD/DAMP. Malierade misstänker att vissa av dessa kärnegenskaper
är genetiskt. Det är sedan länge känt att nedsatt
förmåga att tänka i flera steg och planera sina
handlingar utgår från de så kallade exekutiva
funktionerna, som bland många våldskriminella är
nedsatta eller utslagna. Upprepade studier med hjärnavbildande
tekniker har påvisat intressanta men svårförklarade
förändringar frontalt och frontotemporalt, i hjärnan och det är
ännu inte klarlagt vad som i sammanhanget är orsak och
vad som är verkan, inte heller kan man säkert veta om
någon tredje faktor, t.ex. drogmissbruk, har gett upphov de
observerade fynden. Förändringar i perception, t.ex. vad
avser central och perifer uppmärksamhet vid stress, har påvisats
bland dömda våldskriminella som diagnosticerats som psykopatiska,
och man misstänker också att hjärnans system för
rädsla och ångest starkt avviker bland dessa individer.
Det finns behov av forskning som närmare kartlägger psykologiska
och neuropsykologiska funktioner bland personlighetsmässigt
avvikande våldsbenägna personer i syfte att studera våldets
etiologi och, i förlängningen, eventuella vägar mot
framgångsrik behandling.
Denna temagrupp samordnar forskningen vid CVP om
personlighetsfaktorers betydelse för uppkomsten av våldshandlingar.
Scientific Theme Coordinator är Niklas Långström .
|
