| 1960- och 70-talen var den period då
behandlingsoptimismen hade sin högkonjunktur i hela västvärlden.
Våldsbrottslingen skulle genom moderna metoder "repareras"
så att han eller hon framgångsrikt kunde återföras
till samhället. Kanske var dessa tongångar i vårt
land extra förstärkta av arvet efter makarna Myrdal och idéerna
om den sociala ingenjörskonsten. Denna era inom fångvård
och rättspsykiatri präglades således av en stark
tro på strukturella och sociala faktorers betydelse för
kriminalitet. Det vetenskapliga underlaget var icke-empiriskt och
övervägande sociologiskt, inspirerat av den tidens tongivande
ideologier. Den enskilde behandlaren sades drivas av en stark solidaritet
med den dömde. Inom kriminalvården och rättspsykiatrin
skapades och leddes behandlingsprogrammen inte sällan av ’eldsjälar’,
och engagemanget och rättvisepatoset betraktades ofta som verksamma i sig.
Under 1980-talet kom så en
ekonomisk recession som framförallt i Nordamerika ledde till
en tydlig ”back-lash” situation. Man genomförde
utvärderingar av den heterogena flora av behandlingsmodeller
och program-verksamheter som spirat under föregående år.
Dessa pekade alla med en besvärande enighet mot samma håll:
Behandlingsmetoderna man arbetade med hade som bäst ingen effekt
alls, i varje fall inte på återfall i
brott. Många studier tydde till och med på att de terapiformer
som man arbetat med (och som av professionella idag skulle betraktas
som ganska experimentella), miljöterapi och gruppsykoterapiformer
av olika slag, hade en riskhöjande effekt på återfallsrisken.
Man fann inga behandlingsprogram som kunde uppvisa positiva resultat
någonstans. Ett uttryck som myntades under denna era var:
Nothing Works!
Dessa fynd var förstås nedslående för verksamma
inom kriminalvård, rättspsykiatri och andra organisationer
som arbetar med våldsbrottslingar, under 1980-talet kom
detta slag i slag med en dramatisk förskjutning i samhällsklimatet
där en allmän opinion nu föredrog ’tuffare
tag’, och en återgång mot en klassisk syn på
straffrätt som kom till uttryck bland annat i lagstiftningsförändringar.
Samtidigt gav Nothing Works-perioden utrymme för en helt ny
generation av praktiker och forskare som ville angripa problemet
ur mer pragmatiska och empiriska synvinklar.
Under senare år har så inom både kriminalvård
och rättspsykiatri synts en nyorientering parallellt med den
inom hälso- och sjukvården numera etablerade evidensbaserade
medicinen. På flera håll i världen implementerades
under 1990 och 2000-talens nya behandlingsprogram där uppföljningar
med empiriska utvärderingar var självklara, integrerade
delar. Starkast var denna utveckling i Kanada.
Uttrycket What Works! kom till i Kanada som en motreaktion till Nothing works!
men också som en beskrivande doktrin för den era vi i
Europa och Nordamerika idag ännu tydligt befinner oss i. Programmen
måste fungera och leda till mätbara sänkningar i
återfallsfrekvens bland de grupper man tar sig an för
behandling, om de inte gör det skall de läggas ned.
What Works! andan är stark inom
svensk kriminalvård. Flera strukturerade programverksamheter
som fyller allmänna kriterier för integritet och dokumentation
har byggts upp under 1990-talet, och detta har skett delvis i samspel
med CVP-forskargruppen. Särskilt kan nämnas programverksamheter
inriktade mot sexualbrottslingar och förövare av våld
i nära relation (hustrumisshandlare). För att kunna ta
steget vidare måste dock nu programmen utvärderas av
personer med vetenskaplig kompetens. Det bör förstås ske med noggrann
kontroll för relevanta confounders i korrekta utvärderingsformat.
Interventioner av olika slag som är ägnade att minska
eller hantera riskerna för våld är sålunda
föremålet för denna studiegrupp. Det kan röra
sig om programverksamheter inom kriminalvård beskrivits ovan, eller insatser inom barnpsykiatrin, skolan eller
socialtjänsten. Målsättningen är att kunna
beskriva vilka interventioner som fungerar och varför.
Scientific Theme Coordinator är Niklas
Långström.
|
Martin Lardén
